Bengt Engdal

Bengt Engdahl

Vem är Bengt?
Jag har arbetat på Östersunds bibliotek sedan 1979. Den första tiden var jag på Frösöklinikernas bibliotek, nedlagt sedan länge, både den psykiatriska verksamheten och biblioteket. Sedan dess har jag funnits på huvudbiblioteket –  så jag är nog ett ansikte som många i kommunen känner igen men som alla kanske inte kan placera. Jag har arbetat med vuxenverksamhet: bokinköp, informationstjänstgöring mm. Sedan några år hör jag till det arbetslag som arbetar med läsfrämjande för vuxna.

Vad läser du just nu?
Jag är med i en bokcirkel sedan 25 år och tack vare den har det blivit en lång lista på böcker och författare som jag annars kanske inte hade läst. Just nu läser vi en bok av Marguerite Duras, ”En fördämning mot Stilla havet”. Henne har jag läst tidigare och läser gärna mer av. Förutom etta har jag just avslutat Elin Olofssons tredje roman ”Gånglåt”. Spännande att se hur hennes författarskap utvecklas! Nu har jag lånat hem en  novellsamling av William Faulkner, en författare jag inte läst något av tidigare men som jag hoppas och tror ska vara läsvärd. Det finns så många stora författarskap som väntar på att bli återupptäckta,  men som som skyms av den ständiga floden av nya böcker som inte alltid är så märkvärdiga.

Bästa litteratur enligt dig?
Det ska vara böcker som vet mycket om oss människor och världen, men som inte berättar för mycket. Det måste finnas luft i texten, ett utrymme för mig som läsare att fylla i med mina egna tankar. Språk som passar ämnet, bra miljöskildring, tidsbild. Man ska bära med sig något efter läsningen, nya insikter, eller så bara bara ett starkt minne av själva läsningen, en upplevelse. Läsning som rent tidsfördriv är inget för mig. En riktigt bra bok som jag läste på 80-talet: Keri Hulme, Benfolket. En roman om tre udda existenser på Nya Zeeland.

Berätta ett biblioteksminne
Jag lärde mig läsa ganska tidigt och var en stor bokslukare när jag gick i låg- och mellanstadiet. Jag gick  på Bergaskolan i Uppsala. I källaren fanns en biblioteksfilial och jag lästa alla Wahlströms ”Djurböcker för ungdom”. Det var hårda pärmar, ofta vinröda, och det var vilda djur som var huvudpersoner, lejon, jaguarer, sebror… Jag var fascinerad av människoätande tigrar. Och indianer. Hjortfot. Jag identifierade mig alltid med indianerna.
När jag var runt tjugo föll jag in i en ny bokslukarperiod. Jag hade börjat på universitetet och läste slappa ämnen, typ sociologi, som gav mycket tid över till annat. Jag läste allt av Steinbeck, Hesse, Graham Greene, en hel del Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson… Ett kul biblioteksminne: Jag hade läst en novell av Thomas Hardy på engelska i gymnasiet. Novellen, som utspelade sig på engelsk landsbygd, hade gett mersmak så jag fortsatte med romanerna (av vilka fler hade blivit, eller skulle bli film, ”Fjärran från vimlets yra”,  ”Tess av d’Urberville”). Jag minns hur bibliotekarien på Uppsala stadsbibliotek – biblioteket låg då i trånga lokaler intill Fyrisån – sken upp när jag bad henne hämta, jag tror det var ”Borgmästaren i Casterbridge” ur magasinet. ”Vad roligt att någon fortfarande frågar efter Thomas Hardy”. Precis den känsla jag har när jag hämtar upp en riktigt bra men något bortglömd bok ur magasinet i Östersunds bibliotek.