""

Gunilla Johansson skriver om ett sår i affärssläkten Persson: ”En djup smärta och tystnad”

Sara Strömberg i Länstidningen 18 april 2019

Boksläpp på Café Norra station i Östersund. Gunilla Johansson presenterar ”Arvid – ett människoöde” där poetiska fragment bildar en helhet. Hon skildrar sin farbrors liv som barn, ung och som vuxen man. Texten bygger mycket på Arvids sjukhusjournal.

Det är inte första gången Gunilla Johansson väljer att lyfta fram en annan berättelse om familjen Persson, Jämtlands mäktigaste affärssläkt. I ”Stenen i grunden” skriver hon i lyrisk form om sin mor Rut Persson – flickan som alltid ställde sig längst bak fastän hon längtade efter rampljuset. Och nu Arvid.

En kväll i oktober 1934 går farbrodern på Östersunds nybyggda teater tillsammans med sin hustru Britta. De är lyckliga, hemma i lägenheten väntar deras förstfödda dotter som de kämpat så länge för att få. Paret ser ”Leendets land” av Franz Lehár. ÖP:s recensent skriver att operetten är långtråkig, men höjer musiken till skyarna.

– När de gick därifrån var Arvid helt förvirrad. Vi vet inte om det berodde på operettens handling eller att han satt stilla stilla i tre timmar, men det utlöste i alla fall en psykos hos honom.

Lusten att utforska Arvids öde kom med en lapp som Gunilla och hennes far Sven hittade när de gick igenom gamla papper.

Arvid blir inlagd på Frösö sjukhus för att undersökas. Han betraktas snart som en farlig patient trots att han aldrig visat några aggressiva sidor tidigare. Det sista han vill är att ligga där och han försöker också rymma. Efter fyra år flyttas han från Frösön till Säters fasta paviljong där han blir kvar i tjugosex år. När han kommer tillbaka till Östersund är han skadad av den psykiatriska vården och i boken beskriver Gunilla Johansson också behandlingsformerna. Han tvingas genomlida varma bad, elchocker, opium och psykofarmaka innan han dör som en spillra av sitt forna jag.

– Sammanlagt levde han 36 år på mentalsjukhus, på den tiden var det ganska lätt att bli intagen, säger Gunilla Johansson.

Varför petar hon i släktens sår? Gunilla Johansson har arbetat som psykolog och psykoterapeut och drivs säkerligen av en vilja att förstå. Lusten att utforska Arvids öde kom med en lapp som hon och fadern Sven hittade när de gick igenom gamla papper. Bland allt formellt låg en liten lapp, handskriven av Gunillas farmor med blyertspenna. De hade hittat den på hennes nattygsbord strax innan hon dog. Det stod ”Bed för Arvid som lider för oss alla. Ingen högfärd får finnas.”

– Jag funderade mycket på de där meningarna och försöker förstå dem i boken. Det var som om hon ville säga att det alltid måste finnas de som lider, men att det kanske mer är en slump vem som får bära lidandet för oss andra. Jag grunnade även på var gränsen går mellan högfärd och självhävdelse.

Flera gånger har hon kört fast i skrivandet. Hon säger att det nästan har känts som något förbjudet.

– Då är det skammen som fått sitt grepp, men inte bara skammen att jag tar mig rätten att berätta om Arvid utan också skammen som handlar om vården av sinnessjuka på den här tiden.

Under arbetet med boken har hon tänkt mycket på vad förlust av plats, tillhörighet, sammanhang och mening gör med en människa.

– Det är skräck och det är precis det som händer med Arvid. Det är då allt brister för honom.